Känner mig lite otålig nu. Tycker att Bozzman ska få leva som en hund. Nu lever han som en möbel. En inventarie i huset. 

Idag gick jag och Boris ut i solen, ja jag fick faktiskt med mig maken. 10 minusgarder och strålande sol. Jaa!! ut med hundarna på promenad, men inte med Bozzman, bara Ludde. Bozze är så ledsen att få vara innne och vila och sova hela dagarna. Bara ut och kissa och bajsa utanför dörren. Fa fasen...han är ju inte ens ett år. Han valpkissar fortfarande och är en Golden som vill busa leka och ha roligt. Hur fasen ska han bli? Så himla frustrerande!!

Vet. ringde igår. Hon undrade hur Bozzman mådde. Ja man kan inte säga annat än att de verkligen bryr sig. Känns tryggt.

Hon sa att han måste äta full dos Rimadyl (smärtstillande) ända till återbesöket den 6 Mars. Vila tills dess. 

Jag ska se om jag kan ta stygnen på honom innan helgen sen ska han snart få leva utan den där väldiga skålen på huvudet. Nu behöver jag inte lägga om hans bandage längre. Stygnen ser fina ut och han har två små snitt innanför varje armbåge. Men han får inte slicka på dem än. 

Efter återbesöket ska man börja rehabilitera honom. Man hoppas ju på det bästa. Man kommer inte veta vad operationen har åstadkommit förrän om några månader. Håller verkligen tummarna.

Var och hämtade världens största burk idag med Rimadyl. 100 tabl. Den kostade nästan 800 kr!! Jag blir ruinerad av allt detta. Får väl något tillbaka sen, för jag har medicin- del försäkrad som tur är , men ändå.

Köpte också en säck till med Hills J/D- foder för lederna. Den innehåller Omega 3,6 och Glucosamin som ska va bra för lederna. Blev direkt rekommernderad detta då vi fick beskedet o artrosen. Så himla dyrt bara. men vad gör man inte för sin vän.

Men vad är detta för hundliv!!??? 

Hans muskler förtvinar!! So tur är har han mig nästan alltid här hos honom. Han behöver sällan vara ensam hemma. Våra hundar har det bra på det viset.

Men ibland så känns detta så snuvat. Känner mig liksom snuvad på konfekten! Jah köpte en hund till eftersom Ludde snart är riktigt gammal och jag har lyckats komma ut på promenader varje dag oftast utan stor smärta. NU!! Tänkte jag.. NU vill jag och vi ha en hund till!! En Golden Retriever! Så fina men ganska stora och med allt vad det innebär att skaffa en valpbebis igen. Vågar jag?? Tänkte jag... Jo, det gör jag . Det blir kämpigt med min kropp i början med valp. Fostran och rumsrenhet men sen... när den blir ett år och mer.. så börjar den bli "färdig" . Då får vi belöningen. Såå kul vi ska ha då!

F-n heller!! :(  Känner mig lurad. Jag kan inte skylla på nån men det känns ibland för jäkligt. 

Jag är iallafll så glad för att alla fina stunder Bozzman och Ludde ger mig. Är ju bara lite otålig och fattig mitt i detta senario. Får väl ta en dag i taget. Längtar så till Bozzman får börja va hund!!

Dagen efter operationen. En tung slöja ligger över mina axlar. Kände mig starkare igår. Idag började dagen ganska bra men jag hittar ingen energi. Mycket annat påverkar mitt inre. 

En hel dag i Helsingborg igår. 

Vi åkte efter halv sju på morgonen. Bozzman var stel i benen men ändå glad. Han undrade nog varför vi skulle så långt så tidigt. Det var så spännande i väntrummet. Kul att se andra vovvar.Ville ju leka med dem. 

Träffade en dansk Vet. som skulle göra operationen, en artoskopi. Först och främst gå in i båda armbågslederna och se efter om det fanns lösa benbitar som de kunde avlägsna med artoskopiröret, liksom rensa lederna från skav. Vi diskuterade en stund om operationen och Bozzmans situation. Man kände sig lite dithystad på nåt sätt. Fortfarande lite omtumlade sen beskedet ett par veckor tidigare också för att vi inte vet vad vi kan förvänta oss av operationen eller det fortskridande förloppet som hela tiden pågår i hans leder.Hon verkade iallafall bra och vi lämnade honom för att hämta honom runt 18 tiden. 

Han följde med djursjukvårdaren så snällt och vi vände oss om i korridoren innan han försvann runt hörnet. 

Jag och min dotter använde tiden till en dag i staden. Höll tummarna för att det skulle bli positivare än vi kanske trott.

Henriette, alltså Veterinären ringde efter 17 tiden och sa att vi kunde komma och hämta honom när vi ville. 

Hon berättade att Bozzman tyvärr hade mycket dåliga leder. En stor mängd lösa benbitar hade avlägsnats från båda benen och vänster led är värst. Det var mer illa än de trott. Ledbrosket var så skadat att det nästan helt saknades och det blir ju friktion som följd naturligtvis. Inte konstigt att han har ont. Eventuellt ville de gå in en gång till i vänster led för att avlägsna mer, men det får vi se senare. Jag frågade henne hur illa det var egentligen och hon kunde berätta att , visst är det verkligen inte bra men det är så mycket vi inte vet än förrän om några månader. 

Vi åkte till Regionsjukhuset och blir sittandes i väntrummet. Jag och Therese sitter och pratar en stund. Jag säger till Therese att jag känner för att liksom bestämma mig för att vi får göra det bästa av denna situationen. Bozzman ska ha det så bra som möjligt i sin sjukdom. Vi kan inte gå och tycka synd om honom varje dag. Han mår inte bättre för det och inte vi heller. Hundar känner när man ömkar dem och det tar ner dem. Den dagen som Bozzman har det för jobbigt och inte har tillräcklig livskvalité längre... då får han komma i hund himlen. Så får det bli.

Plötsligt kommer en Golden retriever som ser ut som en pudel. Han är rakad på frambenen och är plåstrad och bandagerad. Glad över att se oss men lite dåsig än. Han haltar nästan inte just då och det känns skönt. Några veckor i hyffsad vila. Inga promenader första veckorna och sedan är det rehabilitering med sjukgymnast och hundsim för att bygga muskler. 

Önskar att man var gjord av pengar. Tur att jag har bra försäkring på honom men det kostar ju ändå.

Resan hem med bilen som håller på att braka i växellådan gick bra. Han låg och dåsade och ibland kom hans våta nos i mörkret bakom min axel och liksom puffade på mig att " allt är bra".

När vi kom hem gick han försiktigt ur bilen men Ajj vad han haltade. Haltade och hade så ont resten av sista timmarna innan vi skulle sova för natten. Han hade en ledsam blick och så tunga andetag.

Jag satt på golvet en stund vid honom och tårarna rann nerför min kind. Min kära hund, hur ska jag kunna hjälpa dig?! Det var ju inte så här det skulle bli! Känns som jag snuvat honom på livets lust. Har vi gjort fel i hans valptid? Vi som var så försiktiga ändå...

Nu får vi ta en dag i taget och se om operationen gjort resultat om några veckor. Han ligger i Therese säng brevid mig när jag skriver detta. Han halter och sover det mesta. Har ont och livet känns nog inget vidare just nu. Jag försöker att var mycket brevid honom. Han älskar att vara mig nära, alltid. Han blir trygg och glad när jag finns där. Han ger så mycket kärlek tillbaka, denna goa kille. Vi ska hjälpa honom så gott vi kan och har råd med. Ge honom många fina stunder med bus och kärlek till livets slut. Mer kan vi inte göra. Jag älskar verkligen denna fina hund. Det gör såå ont i hjärtat när han får kämpa.

Bara en vecka kvar till Operationen. Känns konstigt och overkligt att detta har hänt honom. Har gråtit så mycket och varit nere och känner att jag inte kan vara ledsen mer nu. Har ju faktiskt fått honom att hålla sig smärtfri med Rimadylen. Det tog ett tag och jag började nästan tveka på om det skulle fungera alls. Men så fungerade det och hältan försvann. Jag har nu sänkt dosen rejält och han haltar inte men jag kan ibland se att han är lite stel, bara lite. Bozzman går bara två smårundor om dagen nu. En vid middagstid på ungefär en kvart till tjugo minuter och likadant på sen eftermiddag. Han får mest gå i flexikoppel och sin sele. Det verkar fungera bra. Selen gör att han inte drar i kopplet. Det är så gott, att han inte brukar dra. Samtidigt så kan han röra sig ganska fritt. 

Snön har ju kommit och han fullkoligt älskar det!! Ett par gånger har jag släppt honom lite och han galopperar i rasande fart av glädje! Men bara en liten stund så kopplar jag honom igen. Det har faktiskt gått bra ändå. 

Ja, vi väntar nu på mån den 30 Jan. Den dagen får antingen ge hopp och positivitet eller så blir det en sorgsen och tung dag. Vi vet inte vad Vet. kommer att se i lederna så jag lägger nu mina känslor på hyllan lite och njuter av Bozzman som smärtfri. Ledsen eller glad den dagen... det får liksom bli DÅ. 

Bozze är iallfall glad och försöker få igång gammelbror men det är inte lätt. Ludde börjar visa "gaggighet" rejält nu och det kan ju inte busBozzman förstå.

Det är tomt vid mina ben nu när jag sitter här...ser jag nu. Jag tror att Bozzman har lagt sig i hallen vid ytterdörren och somnat en stund efter lilla snörundan. Snart är han igång igen ... men bus och upptåg en liten stund innan det är natta.

Lufsar upp tidigt efter att ha legat mellan mig och Husse i sängen och sovit gott ett tag. Det är ju ganska varmt att ligga i sängen när man är en stor varg på 40 kilo. Jag lägger direkt märke till att han inte haltar. Inte alls! Yipiie! Tabletterna verkar. Köpte en stor burk på Apoteket igår och givit morgon och kväll. Han verkar lugn och nöjd, går ut och kissar och rör sig så gott. 

Efter jag varit en sväng i stan med minste sonen tar jag och Bozzman en liten runda. Han tittar mig i ögonen, på ett så bedjande och lyckligt sätt att jag ler och lovar att det är klart, att vi ska gå en LITEN runda. Han är nöjd och nosar överallt, beundrar sin doftande värld i en ganska rask takt. Stannar emellanåt och liksom sugen in livets krydda genom den våta nosen. Vänder sig snabbt o för att se sig om vad so händer och travar till nästa tuva där han sänker ner nosen i nästa underbara doft. Tio minuter och sedan hemma igen. 

Nöjd lägger han sig till ro och drar ett djupt andetag. Känner att han mår gott. Jag ger han en tablett till maten. Han behöver nog det. 

Känns så overkligt att han egentligen är så föstörd i sina leder. Han är ju min bebisvovve. 

Dagen fortlöper så stadigt. Så jämnt på nåt vis.Allt i en sån balans.

Eftermiddagen ger honom en liten promenad med vår andra hund Ludde, gammelbror. Åh, vad roligt det var!! 25 Min i samhället på promenad med gammelbrorsan! WOW! Tur att jag hade hono i Flexikopplet annars skulle han explodera i "Fnatt". Kändes precis lagom efter vi kom hem. Detta var precis vad han orkade. Inte mer. Jag ser det nästan på honom nu, hur mycket han klarar och mår bra av. Det blir nog lättare med tiden kanske , att veta hur mycket han tål. Vi är ju inte vana vid dessa situationer ännu. 

Efter en stunds vila kom lite lite hälta. Inte mycket alls utan bara att man såg lite med kritiskt öga. 

Ringde till Försäkringsbolaget idag och de sa OK till hans operation. Om två veckor ger det sig hur det gått. Vad Vet. säger om hans situation. Under tiden kämpar vi på att ha det så smärtfritt som möjligt men ändå får lite rörelse korta men fler stunder. Lade sig just vid mina fötter och drömmer att han springer. Tassarna vickar i en rytm av galopp!!

Dagarna går. Jag får inte bukt med hältan. Det gör ont i mig, bara av att se att han har ont. Ger en Rimadyl igen men han haltar ändå. Hur ska han kunna få en liten promenad med den hältan undrar jag och rynkar pannan av oro. Får ringa Vet på Måndag och kanske får höja dosen.

Vaknar på morgonen av att Bozzman ligger tätt intill mig i sängen och sover gott. Plötsligt rör han hela kroppen i sömnen och liksom skäller i drömmarna. Jag lyfter mitt huvud från kudden och ler...Nu har han det roligt i drömmarnas land. Hans tassar och ben rör sig snabbt i galopp och han viftar på sin svans i kraftiga rörelser. Jag låter han ligga där en stund till utan att jag vill gå upp och störa honom nu.

Ligger och funderar... Över en vecka har nu gått sen han blev halt och jag undrar...Hur ska jag kunna gå ut på de minsta lilla promenader när han är halt hela tiden? Hm.. Han har knappt gått ut på tur på över en vecka och det kan ju inte vara bra att varenda muskel förtvinar. Får väl fråga Vet. i veckan.

Veterinären , kirurgspecialist från Helsningborg  har ringt. Hon vill absolut gå in i Bozzmans leder och titta med titthålskirurgi. Hon vill först se hur det ser ut och om det går att skrapa lederna lite, för att han ska få ett lite längre liv. Jag frågade vad allt innebar med ingrepp och fick till svars att när hon är i lederna med instrumenten så, om hon kan då, så kommer hon att skrapa när hon ändå håller på. Jag får väl hoppas att hon kan göra det. Att det finns något att göra. Känns som att Veterinärerna tar ganska allvarligt på Bozzmans situation och det skrämmer mig. Hur länge tror de at han kan leva? Känns som de inte riktigt vill ta hoppet från mig men samtidigt så kan de inte veta.

Igår fick Bozze åka med mig till Landskrona på eftermiddagen. Gott att ha kompis med mig i bilen. Tänkte att han kanske blir stel av att ligga i bilen, baksätet hela eftermiddagen men när vi kom hem på kvällen var han nästan inte halt. GOTT! Men han hade ju inte heller fått det minsta motion den stackarn.

Kvällen blev en höjdpunkt för Bozzman! LillHusse Jonas 12 år busade, pussade och lekte så gott med honom nästan hela kvällen. Det var en fröjd att se. Både jag och Maken satt vid matbordet och log. Bozze var så lycklig och älskad. Det tvivlar jag inte på, att Bozzman känner sig såå älskad av oss alla i Familjen. Han älskar att vara vid min sida. Alltid finns han där. Om jag så byter rum tre gånger på fem minuter så ligger han nedanför mina fötter eller i sängen brevid.

Jag vänder på huvudet. Ja, där ligger han..ler för mig själv och tittar på klockan. Får nog ta med Bozze i bilen och åka till apoteket för att ta ut mer smärtmedicin. Att åka bil är ju en rolig aktivering iallafall utan att fresta lederna. Kanske kan han få gå en liten, liten promenad idag om han inte haltar för mycket.