Äntligen har goa Bozzman börjat leva lite av ett hundliv igen. Jag gläds åt alla små framgångar!! Vi var så nere på botten så ingenting kan nu bli sämre. Jag är så tacksam att Bozzman kan gå en promenad på 15-20 min nu. Han går hos Fysioterapeut och traskar i en treadmill, vattenband en till två gånger i veckan och ibland tar vi annan träning, massage och stretching så två gånger i veckan åker vi dit. Han tycker det är kul med vattnet. Det var andra gången idag och han fattade direkt vad han skulle göra. Han är såå duktig. Jag står fortfarande fast vid att inte sörja över nåt jag inte ändå kan göra ycket åt utan nu är det att kämpa på och göra han så bra som möjligt. Allt kul med honom är så tacksamt. Jag tog några bilder på honom idag och när han var färdig med badet så åkte vi och köpte en ny sele som satt bättre. Bad igen på torsdag och jag vet en som älskar det!

Han är så go, min stora isbjörn! Ja, jag brukar kalla han för min Isebjörn. Bara öronen som ligger ner lite extra. haha.

Återbesöket har nu varit och det kunde faktiskt kvitta. Usch vad besviken man blir. Jag fick inte träffa Henriette, den Vet. som op. honom och som vi har varit i kontakt med hela tiden. 

En manlig som man fick dra allting ur, tyvärr. Han såg inte danna process i sin helhet och bara log fjantigt. Nä, det var att åka hen 15 mil igen och ta tag i rehabbiten själv. Ringde till Viskadalen i Varberg och han ska få komma och vattenträna i en treadmill i nästa vecka. Han är ju väldigt muskeltunn nu och han ska få bygga upp sig lite.

jag har gått en liten runda igår och idag ca. 15 min och han är knappt halt eller speciellt stel efteråt. Yippii!

Han är såå lycklig när vi är ute och han doftar på allt. Buskar, snöhögar, jordklumpar ja allt som kommer i hans väg.

När jag går bakom och frågar om han är lycklig så lägger han öronen bakåt och ökar i glädesteg!! 

Han ska fortsätta att äta smärtstillande och antiinflammatoriskt två ggr om dagen. 

Bozzman får förlja med o åka bil nästan varje dag. Han älskar att få vara med och nu har vi ju faktiskt två kombibilar som han åker s gott i. 

För en vecka sedan ungefär , så bestämde jag mig för att bara ta dagar med Bozzman som de kommer. För Bozzmans skull så tänker jag inte hålla på och sörja hans tillstånd. Han blir olycklig och jag blir ju helt slut och det känner ju han. Så nog med ömkande nu. Nu vill det till att njuta av Bozzman varje dag för vi vet inte ett smack om hur gammal han kommer att bli. Den dagen kommer och då blir det jag som får ta det beslutet om min käre vän. Jag kommer att släppa honom den dag han inte har ett hyffsat drägligt hundliv längre. Jag resonerar lite, bättre ett lite kortare liv och han får va med och ha kul så mycket det går och det han behöver i sin stimulans än att akta akta allting och få va hemma och bli uttråkad hela tiden. Jag har liksom sörjt nu och förberett mig t.om på det värsta , så nu är allt det goda ting bara så positivt, liksom. Man är tacksam men ändå förberedd på det värsta. Nog ett sätt att hantera denna story på bästa sätt.  Men nu lever han och vi hankar oss fram... med glädje över den tid vi får tillsammans. Denna hund är så full av kärlek och han är så fysisk. Nära, pussig och kramig så hälften nästan vore nog.. hihi. Vi ska nu gå lite lite varje dag och sen ska han få vattenträning, massage och stretching så får vi se. Nu kommer våren och i sommar ska vi simma i sjön. Nästa vecka ska bli intressant på rehab. Han älskar ju vatten!! Haha.

Vet. ringde från Helsingborg idag. Jag fick chans att ställa mina frågor. Hon verkade jättebra! 

Hon förklarade om och kring och hur Bozzmans situation. Hon hade varit med under hans OP. så hon visste hur han var. Med tanke på att han ser ut som han gör i lederna så förklarade hon noga att man inte vet nu hur och om OP har givit något resultat. Det kommer att ge sig ganska snart efter återbesöket då han ska sakta köras igång med Rehabilitering. Hennes ord kändes ganska tunga i mina öron. En magkänsla säger mig att det är stor risk att Bozzman inte kommer att klara uppbyggandet så bra. Hoppas verkligen att jag har fel. 

Jag berättade att han haltar mer eller mindre varje dag på hö och är stel efter vila. Det känns inge bra! 

Jag grät efter telefonsamtalet. All energi var som borta. Måste famla och försöka samla i mina depåer för att orka vara positiv och glädjas av Bozzman ändå. Jag hatar ovisshet!!

Han blir ju aldrig BRA. Men man kan bromsa sjukdomsförloppet. Att han kan få leva några år iallafall. Det känns inte som det blir så långt. Vet inte om jag vågar eller vill ha en hund igen. Att börja om nu igen och kanske ha förlorat Bozze. Huh, vad jobbigt att tänka så. 

Hon var realistisk, förklarade att jag  ska ge detta en chans  och kommer han då inte att klara påfrestningarna alls eller mycket dåligt så är det viktigt att jag i så fall vågar ta det beslutet, att han får bli ängel. 

Jag hoppas verkligen på ett under. Min underbara hund, stora goe björn... Älskar verkligen honom. Längtar efter att få ha en normal relation med honom, hund- matte med mycket motion och bus. Usch så trist detta är. 

Nu får jag samla energi och glädje. Ge detta en tid nu, så får vi se. Bozzman!!- visa mig att jag har fel!! Denna blogg är så ledsam och jag önskar att jag kunde skriva om glada saker. Snart ska han få komma ut lite mer eller göra nåt roligt, då ska vi fota!! haha! KOm igen Bozzeman!! Kämpa på! 

Det har bara gått drygt två veckor sedan operationen!! Detta känns så långrandigt! 

Han slipper tratten nu iallafall. Innan hade vi en stor hund i en skål. hihi.

Tänker varje dag på hur detta kommer att påverka Bozzman i huvudet, hur konstigt inaktivt liv han lever och han har inte ens fyllt ett år än. 

Jag är ute på promenad varje dag men bara med Ludde. Bozzman hör jag skälla innanför ytterdörren när jag går iväg. Då känns det för jäkligt!

Han ska ju få gå promenader, springa över stock o sten i glädjerus, att få leka med andra hundar. Att få följa med till staden. 

Det enda han kan följa med på är att åka bil. Jag försöker att ta med honom på en runda när jag ska göra korta ärenden så han inte blir nedkyld i bilen medan jag lämnar den en stund. 

Jag ser att han haltar emellanåt och jag tänker lite på hur detta resultat kommer att bli. Det vet ingen än. Det tar tydligen månader innan vi det.

Jag ringde Djursjukhuset innan och en vet. ska ringa upp mig i morgon. Jag måste fråga om han verkligen ska äta värktabletter ända till mars. Jag ska också fråga om han inte ens får gå ut på kis och bajs runda 100 meter, liksom. Han blir ju knäpp snart!! 

Frustrationen växer i mig men så tänker jag ett steg tillbaka, att om inte jag har tålamod och ger honom mina allra godaste energier, hur ska han då orka? Vi ska fixa detta tillsammans! Känns bara så jäkla konstigt att ha en unghund som inte får utlopp för sin energi och glädje!! Hoppas att jag får nåt positivt svar i morgon. 

Nu sover han innanför dörren ett tag igen. Var bara ute och nosa i snön en stund. Ville leka och springa i glädje, men det ficka han inte. Håller i kopplet och vi lufsar in igen... ska en hund ha det så här och vilka effekter får det i längden? Suck.